”Är Svenskt Sigill ett miljömärke?”
Så ställer Kjell Åberg frågan i rubriken till sin artikel i Viola nr 6.
Jag skulle vilja vända på perspektivet och fråga så här: vad är i sådana fall ett miljömärke? Är Krav ett miljömärke? Krav, som i sin certifiering inte har några regler för huruvida odlingen läcker ut näringsämnen i naturen? Krav, som inte heller i några avseenden vare sig tar upp eller avtvingar odlingsföretaget en handlingsplan rörande energifrågor? Skall inte ett miljömärke, framför allt om det har pretentionen att beteckna något som man kallar ”ekologisk odling”, inte certifiera utifrån alla aspekter av företagets miljöpåverkan?
Jag hör till dem som sedan många år begärt, att Svenskt Sigill skall framhäva just våra miljömässiga fördelar. Detta därför att IP, som ju är grunden för Svenskt Sigill, genomlyser ett odlingsföretag just utifrån alla aspekter av dess miljöpåverkan. Visst är det sant, att IP inte i första hand är tvingande, i den meningen att man förbjuder det ena eller det andra. Men det är för den sakens skull inte korrekt, när Kjell Åberg skriver att: ”Viss kontroll, krav på bättre dokumentation och spårbarhet är vad jag kan förstå enda skillnaden gentemot annan konventionell odling i Sverige.” Vad menas med det insinuerande viss kontroll? Det är en kontroll, skulle jag säga, som är minst lika bra som den som kravodlare begagnar sig av. Likaså förhåller det sig med bättre dokumentation; som om det bara handlade om en gradvis skillnad, med ett förklenande tonfall. I själva verket är ju själva grundtanken med IP just dokumenterad odling, som i de flesta avseenden är mycket mera långtgående än hos Krav! Dessutom är det så, att IP kräver av oss att på alla områden ha en handlingsplan för minimerande av allt som kan vara negativt för miljön. Inom den odlingsgren som jag företräder, färska örter och sallat i kruka, har det till exempel alltid varit uteslutet att använda kemiska växtskyddsmedel, eftersom det tidigt bevisats att odlingen väl kan bedrivas utan sådant växtskydd.
Det som Kjell Åberg i sin artikel inte på något sätt tar hänsyn till, är det oerhört viktiga faktumet, att IP har spelat en avgörande roll när det gäller att spegla och driva på den positiva utvecklingen av miljöhänsyn hos den s.k. ”konventionella” odlingen. I själva verket är denna odling inte på något sätt lik den som vi hade i tidigt åttiotal och bakåt! Och det är just detta eviga ältande, som hela massmedia och den största delen av miljörörelsen gör sig skyldiga till, av en kolsvart fondvägg som kallas ”konventionellt odlat”, mot vilken den s.k. ”ekologiska” produkten skall få avteckna sig i all sin paradisiska fulländning, som åtminstone jag är så hjärtligt trött på.
Den odling som i praktiken förser medborgarna med mat och prydnadsväxter – och som, genom sin högre verkningsgrad, har möjlighet att göra detta även i framtiden – går mot en allt miljövänligare produktion och vill visa detta genom märket Svenskt Sigill. I stället för att glädja sig åt detta slår då bakåtsträvarna (och till dessa verkar Kjell Åberg sälla sig genom sin artikel) bakut och hävdar svartsjukt att det är vi som har ensamrätt på ekologi och miljö.
Jo, Kjell Åberg, Svenskt Sigill är ett miljömärke. Det mest heltäckande som finns i Sverige.
Vi som använder detta märke är stolta över det arbete vi bedriver för en allt bättre miljö.
Och ärligt talat, odlarkolleger inom alla grenar, varför accepterar vi att få denna fula etikett klistrad på våra verksamheter- konventionellt odlat?
Ekerö, den 19 mars 2009
Per-Ove Kårfors, Svenskt Sigillodlare i Orto Novo
Publicerad i Viola nr 7 2009