Ekologi – vetenskap eller ideologi?
Ekologi är idag högsta mode. Alla svänger sig med begreppet och det efterfrågas från alla håll. I synnerhet den superheta så kallade klimatfrågan har gjort ekologi till ordet på allas läppar. Givetvis är detta samfälliga intresse för miljöfrågor och vår möjliga framtid på denna planet något glädjande. Men varför ifrågasätts inga lösningar och varför uppstår ingen debatt om grunden för själva ordet ekologi? Enkelt sammanfattat kan väl den moderna och praktiskt orienterade definitionen kunna sägas vara: undersökandet av den påverkan, som människan har på miljön genom sina handlingar.
Om vi går tillbaka drygt fyrtio år i tiden kan vi påstå, att samhället inte brydde sig det allra minsta om dessa saker. Det var som om naturen var en stor tratt, som kunde svälja oändliga mängder av våra föroreningar och gifter. Det är säkert sant, att både industrin och jordbruket, såväl som politiker och andra makthavare i stort sett såg på kemikalier som något bara av godo. Alla var förblindade av ekonomiskt utfall och kvantitativt tänkande. Dock fanns det ett fåtal forskare och andra intellektuella som pekade på farorna i det som höll på att hända. Likaså kom hippiekulturen att starkt fokusera på förgiftningen av vår jord i sin samhällskritik. Från dessa två håll skapades det som under sjuttiotalet skulle komma att bli det vi kallar miljörörelsen. Denna rörelse inriktade sig främst på att kritisera det som man kallade kemikaliesamhället. Man tog också fram många alternativa odlingsformer för jordbruk och trädgård. Under dessa första år innebar detta en slags gerillaverksamhet, som den övriga världen inte fäste så stor betydelse vid. Dock kom åttiotalet att innebära en vändning, där steg för steg både vi inom odlingen och samhället i stort kom till insikt om betydelsen av ett ekologiskt perspektiv på våra handlingar. Det var även under denna period, som det ur marknadsföringssynpunkt genialiska trixet genomfördes: nämligen att den så kallade ”ekologiska” produkten uppstod. Tidigare hade det ju hetat t.ex. organiskt, eller biodynamiskt odlat. Man lade alltså helt sonika beslag på det vetenskapliga begreppet och ansåg sig ha ensamrätt till tolkningen av vad ”ekologiskt” odlat skulle innebära. Eftersom miljörörelsen allt sedan begynnelsen haft fokus på kritiken av kemikaliesamhället, blev också detta det enda som den ”ekologiska” produkten kom att innefatta; avsaknaden av kemiska bekämpningsmedel och kemiska gödselmedel. Och så är det fortfarande idag, vilket alltför många är ovetande om: den ”ekologiska” odlingen är inte certifierad utifrån alla aspekter av sin miljöpåverkan. Det ställs inga krav när det gäller utsläpp av näringsämnen i naturen, heller inte i energifrågor. Och detta är inte överraskande, eftersom det är just i dessa båda fall som denna typ av odling har sina svaga sidor.
Samhället har sedan sextiotalet totalt ändrat sin attityd till miljöfrågorna. Min poäng är, att detta gäller även den så kallade ”konventionella” odlingen. En mycket stor del av både jordbruk och trädgårdsnäring är certifierad enligt ”integrerad produktion”, som innebär att hela företaget är genomlyst i alla avseenden av sin ekologiska påverkan. Användandet av kemiska växtskyddsmedel är i vissa fall uteslutet och måste under alla omständigheter minimeras. Ändå envisas massmedia och andra med att ställa upp den ”konventionella” odlingen som en mörk vägg, mot vilken den ”ekologiska” skall få avteckna sig i all sin paradisiska fulländning.
Givetvis är vi alla stort tack skyldiga till miljörörelsen, som med kraft och envishet har drivit och driver dessa frågor. Men det innebär inte med automatik, att deras lösningar måste vara de ekologiskt bästa.
Om det skall få finnas något sådant som ”ekologiska” produkter och om samhället i princip förordar och vill stimulera till en utveckling av sådana, då måste väl i himlens namn detta grundligt och objektivt utredas på en statlig, eller varför inte europeisk, nivå?
Som det ser ut idag, riskerar vi att styra in onödigt stora delar av odlingen i Europa på ett sidospår, som inte har några verkliga miljömässiga fördelar, med hjälp av ofantliga summor i stöd och bidrag. Dessutom vilseleder vi konsumenterna, som har få möjligheter att själva fördjupa sig i ämnet, att tro att de gör något gott för miljön, när de inhandlar dessa produkter, som någon haft fräckheten att kalla ”ekologiska”.
Det bästa skulle, enligt min mening, vara om ekologi fick fortsätta att vara en vetenskap, som undersöker människans påverkan på naturen, utan all koppling till den kommersiella världen. Men jag inser, att det är alldeles för sent att vrida tillbaka den klockan.
Ekerö, den 1 mars 2008
Per-Ove Kårfors, odlare, ordförande i Stockholms distrikt av GRO (Gröna näringens riksorganisation)